olyckor med olika utgång

Igår brann det i pappas garage i Nedansjö. Åkte dig med lilla S eftersom jag var barnvakt dessutom. Möttes av 3 brandbilar och en dussin brandmän, och sedan såg jag pappa ståendes mitt i alltihop med lite svedda ögonbryn. Som tur var hade han smidigt tagit sig ur garaget trots att han låg under bilen och mekade när det tog eld. Efter knappt en minut brann hela golvet på bilen, och då var det bara att inse att man måste rädda det som räddas kan. Ut med gasflaskorna, ner med garageporten.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.

Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.

Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.

Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.

Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.


Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.

Handarbetarmani

Varför är det så jobbigt att sticka vantar?
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?




Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!

En dag är en dag

Hejåhå, här har jag inte uppdaterat på en stund om man säg.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.

Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?

Nej, det får bli en tidig kväll.