Saknaden

Jag minns mina tidiga tonårsdagar, då jag kände mig stor, hoppade med hästar, spelade piano och läste böcker. Nu känner jag mig liten, får allergi i stallet, lyssnar på spotify och läser tyvärr mest facklitteratur och stryker under med rosa penna.
Men på den tiden läste jag boken Vinterviken, och grät för dikterna var så fina, speciellt den om Saknaden. I dag känner jag att jag vill tillbaka dit, leva för lusten att spela, läsa, hoppa och framförallt att känna hopp. För mitt i det där att låta känslorna blomma ut och gråta för allt fint och ofint kunde jag tillåta mig att bara göra det.

Nu sitter jag i Umeå och längtar till våren, trots att snön yrde smått i början på veckan. Jag längtar till våren. Men jag kommer inte uppleva äppelblomningen hemma, för jag sitter på en föreläsning om diverse biokemiska företeelser. Inte heller när första tussilagon växer fram i diket, när älven forsar eller fåglarna sjunger och solstrålarna gassar mot husväggen.
Och en grådassig dag som denna, 25 mil norrut från hem, känns det så tråkigt. Så i dag vill jag gråta för den vackra våren, för kärleken och allt det. Men det kan jag inte, för vad hjälper det?
Och det är just det som får mig att vilja tillbaka för en stund. Den okontrollerade tillvaron när alla känslor får levas ut för att de får det vad det nu bär i väg.

En liten bekännelse

Hej o hå.
Har haft en hejdundrans bloggtorka, så till den milda grad att jag trodde att jag glömt bort lösenordet. Senare visade det sig att så inte var fallet, när jag var i fullt sjå med att skapa en ny blogg, med nya tag. När det första inlägget var skrivet ploppade denna blogg fram på instrumentpanelen, jag ställdes inför ett vägsjäl. Det här med nya bloggen inspirerade mig, den nya rubriken och adressen kändes så himla bra, just nu... what the hell, jag kanske skulle ta bort den gamla bloggen och börja om på nytt? Till sist bestämde jag mig att nej, den gamla duger bra och det finns ingen anledning att låta vardagens förändringar även visa sig i form av ännu en förändring här. Nån måtta får det vara.
Så nu skriver jag mitt andra blogginlägg för i kväll, detta sistnämnda publiceras.

Faktum är att jag tvättar för tillfället. I en tvättstuga för studenter, en förfärligt skitig sådan. Om tanterna i bostadsrättsföreningen hemma i stan hade gått ner där hade de nog fått en smärre hjärtinfarkt. Hos normala kan man helt enkelt strunta i att torka listerna efter tvättstugestädningen om de redan blänker i klotlampans sken, men i en tvättstuga för studenter kan man skriva små meddelanden i det 1 cm tjocka dammlagret ovanpå maskinerna om man så önskar. Hjulen på korgvagnarna är som små peruker efter att de rullat runt på människors hår som ligger ouppsopat på golvet. De små pro-städskyltar som sitter på alla dörrar är som små skämt. Min kära B fick till och med ta bricanyl efter senaste varvet, med andra ord är miljön i tvättis under all kritik. Men, tvätta måste jag. Och nu är det dags, ner i dimman.