Jag minns mina tidiga tonårsdagar, då jag kände mig stor, hoppade med hästar, spelade piano och läste böcker. Nu känner jag mig liten, får allergi i stallet, lyssnar på spotify och läser tyvärr mest facklitteratur och stryker under med rosa penna.
Men på den tiden läste jag boken Vinterviken, och grät för dikterna var så fina, speciellt den om Saknaden. I dag känner jag att jag vill tillbaka dit, leva för lusten att spela, läsa, hoppa och framförallt att känna hopp. För mitt i det där att låta känslorna blomma ut och gråta för allt fint och ofint kunde jag tillåta mig att bara göra det.
Nu sitter jag i Umeå och längtar till våren, trots att snön yrde smått i början på veckan. Jag längtar till våren. Men jag kommer inte uppleva äppelblomningen hemma, för jag sitter på en föreläsning om diverse biokemiska företeelser. Inte heller när första tussilagon växer fram i diket, när älven forsar eller fåglarna sjunger och solstrålarna gassar mot husväggen.
Och en grådassig dag som denna, 25 mil norrut från hem, känns det så tråkigt. Så i dag vill jag gråta för den vackra våren, för kärleken och allt det. Men det kan jag inte, för vad hjälper det?
Och det är just det som får mig att vilja tillbaka för en stund. Den okontrollerade tillvaron när alla känslor får levas ut för att de får det vad det nu bär i väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar