Igår vare fest, och det känns. Istället för att få saker gjorda ligger jag segt i soffan och funderar på just dessa ting som skall tas itu med. Med reservation för andra utsvävningar om livet i allmänhet, saker som kan bli bättre eller sämre. För närfarande är jag med glad över att jag omsorgsfullt tvättat bort sminket igår innan jag lade mig. Annars blir det ju lätt att man lätt sköljer med lite vatten och torkar så gott det går med en sträv handduk.
Själva uppvaknandet och de första timmarna blir så mycket enklare, inget kletigt i ögonvrån och skavande under ögonlocken.
Men likt förbaskat blir inget gjort. Så jag skriver här i stället. Vad ska då bli gjort?
Jo, det är högskoleprov nästa helg till exempel. Ja, nu har jag tagit tjuren vid hornen. Insett att det kanske blir den enklaste eller till och med enda vägen in på högskola. Mycket står på spel, därav nervositeten. Och i sin tur förberedelserna, vilka jag inte har så mycket emot. Det är rätt intressant att börja botanisera i svåra ord, krångliga texter och sist men inte minst försöka slipa på det matematiska tänkandet som inte blivit använt sen Fysik B eller nått. Det är det sistnämda som är svårast, jag är alldeles för hafsig och har inte tålamodet.
Sen har jag nått prov på fredag, i Etik och Livsfrågor tror jag. Om resonemangsmodeller, som också det är intressant men ibland lite komplicerat. Så, nu har jag skrivit det... såååå.. då är det väl dags då. Ta ett stort glas vatten och ba sätta igång.
söndag 16 oktober 2011
tisdag 11 oktober 2011
Ensam hemma -11
Nu har vi sovit på olika håll för första gången på.. jag vet inte hur länge. Måste ha varit nån gång innan jag flyttade hit, det kan t 0 m vara ett år sedan. Men nu har det alltså hänt. Två gånger inom en vecka!
När min käresta inte är hemma, eller jag vet att han inte kommer hem idag, blir jag väldigt rastlös. Allt sånt som man gör en vanlig dag blir liksom inte gjort, eller fel tid eller i fel ordning. Livet blir ur balans.
Men jag har försökt slagit mig till ro. Gjort gravlaxmackor och tittar på program om människor som tror dom är vargar.
När min käresta inte är hemma, eller jag vet att han inte kommer hem idag, blir jag väldigt rastlös. Allt sånt som man gör en vanlig dag blir liksom inte gjort, eller fel tid eller i fel ordning. Livet blir ur balans.
Men jag har försökt slagit mig till ro. Gjort gravlaxmackor och tittar på program om människor som tror dom är vargar.
tisdag 4 oktober 2011
Källkritik
Hej! Jag är en plugghästtjej som säger hej!
Eftersom många där ute går i skolan och behöver söka information till sina uppsatser tänkte jag passa på att tipsa er om vad man ska undvika för källor.
1. Om texten är skriven i Comic Sans, läs den inte. Det är bara skit!
2. Om bakgrundsbilden på hemsidan upprepar sig med ohyggligt synliga skarvar är personen bakom den inte trovärdig som källa, oavsett utbildning, kön eller ålder.
3. Om en kategori i listan till höger eller vänster heter "Min katt Molle" bör du kritiskt granska informationen på resten av sidan.
4. Om personen bakom sidan presenterar sig som "Hej jag heter Sara och går i femman...." bör du kritiskt granska informationen på resten av sidan.
5. Om texterna innehåller för mycket "jag tycker/anser/tror" finns risken att den innehåller förvrängd fakta eller rentav faktafel!
6. Om texten innehåller någon av textstereotyperna , glöm att du nånsin besökt den.
7. Om du är inne på en hemsida och en läskig exorcistbild visar sig på skärmen samt ett fasansfullt skri spränger dina laptophögtalare, då är du på en av internets mörkaste och lömskaste platser. Du har blivit lurad och måste kritiskt granska din kompis/sambo/familjemedlem.
Eftersom många där ute går i skolan och behöver söka information till sina uppsatser tänkte jag passa på att tipsa er om vad man ska undvika för källor.
1. Om texten är skriven i Comic Sans, läs den inte. Det är bara skit!
2. Om bakgrundsbilden på hemsidan upprepar sig med ohyggligt synliga skarvar är personen bakom den inte trovärdig som källa, oavsett utbildning, kön eller ålder.
3. Om en kategori i listan till höger eller vänster heter "Min katt Molle" bör du kritiskt granska informationen på resten av sidan.
4. Om personen bakom sidan presenterar sig som "Hej jag heter Sara och går i femman...." bör du kritiskt granska informationen på resten av sidan.
5. Om texterna innehåller för mycket "jag tycker/anser/tror" finns risken att den innehåller förvrängd fakta eller rentav faktafel!
6. Om texten innehåller någon av textstereotyperna , glöm att du nånsin besökt den.
7. Om du är inne på en hemsida och en läskig exorcistbild visar sig på skärmen samt ett fasansfullt skri spränger dina laptophögtalare, då är du på en av internets mörkaste och lömskaste platser. Du har blivit lurad och måste kritiskt granska din kompis/sambo/familjemedlem.
söndag 2 oktober 2011
Ordinary day
Sitter och skriver om utvecklingspsykologi. Eller inveckling - om man så vill. hihi.
Så jeeevust intressant, men luddigt. Jag har alltid trott att psykologerna har stenkoll på saker, och att de är överens om det som gäller psyket och det. Att det finns nån psyk-variant av min formelsamling med instruktioner hur den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska världen fungerar. Men icke!
Det är lika splittrat som teorierna om Big Bangs vara eller icke vara.
Alla teorier kan på något sätt appliceras i verkligheten och förklara allehanda företeelser .Och de alla blir i sin tur immuna mot kritik i och med teorins utformning. En gång är ingen gång, två är lika med noll, känner ja ba.
Samtidigt ligger min käraste nedbäddad under värmefilten här bredvid och är så söt.(jaget registrerar) Ska jag slå igen laptopen och lägga mig bredvid en stund?(detet) Nääe, skriv lite till nu.(överjaget) Några rader bara! Också plitar jag ner lite till, rätt så oengagerat. Nu då, nu kan jag väl få sluta för ikväll? (detet) Nej, skärp dig! Om du håller på så här blir ju inget gjort dumfan (överjaget) Jag kompromissar lite genom att sträcka ut min fot så han precis når den och masserar lite på tårna. Och så rullar det på, ungefär.
Så jeeevust intressant, men luddigt. Jag har alltid trott att psykologerna har stenkoll på saker, och att de är överens om det som gäller psyket och det. Att det finns nån psyk-variant av min formelsamling med instruktioner hur den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska världen fungerar. Men icke!
Det är lika splittrat som teorierna om Big Bangs vara eller icke vara.
Alla teorier kan på något sätt appliceras i verkligheten och förklara allehanda företeelser .Och de alla blir i sin tur immuna mot kritik i och med teorins utformning. En gång är ingen gång, två är lika med noll, känner ja ba.
Samtidigt ligger min käraste nedbäddad under värmefilten här bredvid och är så söt.(jaget registrerar) Ska jag slå igen laptopen och lägga mig bredvid en stund?(detet) Nääe, skriv lite till nu.(överjaget) Några rader bara! Också plitar jag ner lite till, rätt så oengagerat. Nu då, nu kan jag väl få sluta för ikväll? (detet) Nej, skärp dig! Om du håller på så här blir ju inget gjort dumfan (överjaget) Jag kompromissar lite genom att sträcka ut min fot så han precis når den och masserar lite på tårna. Och så rullar det på, ungefär.
måndag 26 september 2011
Basgarderoben
Idag har jag verkligen gett spelrum för mina ytliga intressen. Klädshopping och frisörbesök avklarat. Det blev bra. Både håret och kläderna. Tittade och provade, och började fundera på vad jag egentligen behövde och vad man skulle ha till.
Ett fenomen jag aldrig riktigt förstått mig på är det där med basgarderoben. Alltså, de obligatoriska och livsnödvändiga plagg man måste eller förväntas äga.
Jag minns tiden då tidningen Frida stod högt i kurs och stylisten gång på gång pratade om den där "lilla svarta" eller "vita toppen" som man skulle ha.
Hittade en basgarderobslista enligt Ebba von Sydow och tänkte utvärdera dess likhet med mina gamla paltor som förvaras här i huset.
2 perfekt sittande jeans, ett par i ljusare slitning och ett par mörka, otvättade. "perfekt sittande" ... hmm.. dom sitter i alla fall. Ett par mörka och ett par svarta.
1 kashmirtröja, enfärgad i en neutral färg och av riktigt bra kvalitet. Denna var jag tvungen att googla. Och nej, har inget sånt där plagg. Dom finns på Dressman och jag handlar inte där.
1 par svarta byxor med stretch och lätt bootcut. räknas svarta stuprörsjeans? Och denna bootcut, känns inte det lite 1997?
1 par mörka eller (helst) svarta shorts. Har två jeansshorts, de svarta har jag slängt för de blev noppiga på pinsamma ställen... Några nya har inte blivit aktuella.
1 vit bomullsskjorta. Ja, en med lite plisserade veck och spets. Så kallad "Shabby chic"-style.
1 en enfärgad kavaj eller kavajjacka i kortare modell. Har två kavajer, en svart med axelvaddar som är väldigt osmickrande på mig och en gammelrosa i linne som är något bättre. De ligger på vintervila just nu.
1 svart kofta, gärna i kashmir, mjuk ull eller en sidenblandning. En svart kofta, CHECK!
1 enfärgad, mjuk kofta i grått, rosa eller annan färg du gillar. Haha, mjuk. För all del. Koftor är jag rätt bra på, det är en styrka med min garderob.
1 jeanskjol du gillar, valfri modell (men inte för kort!) När skrevs den här listan egenligen? Jeanskjol hade jag i nian, som jag själv sytt av ett par jeans. Fast när jag tänker efter är det ganska fint.
2 svarta toppar i modellen som gör dig snyggast. ååhh.. svårt. En svart topp är väl en svart topp? Köpte en svart blus idag som jag kände mig fin i, annars en svart vanlig i bomull och trekvartsärm.
2 vita toppar i modellen som gör dig snyggast. Nej, jag tror inte jag passar i vitt sådär upptill. Som gör mig nygg, näe.
3 vita linnen varav ett slätt och ett ribbat. Tre stycken? det är väl lite väl, jag har ju en tvättmaskin. Ett har jag, med lite spetskant.
2 svarta linnen, helst ett slätt och ett ribbat. Två "släta", men andra mörka ribbade också som jag har när jag joggar. Tips, för 79.50 på hm istället för några märkesträningslinnen som det säkert är kemikalier mot lukt i. Köpt dem, slit och svettas i dem, tills de ramlar isär och då börjar man om på ruta ett.
1 Trenchcoat men klassiskt snitt. Denna trenchcoaten, som jag aldrig ägt. Jag är för kort för den, jag är för ung för den, jag är ... för blek för den.
1 snygg vinterkappa i mörk färg. Ja, det har jag. En mörkblå duffell från Monki. När jag visade den för brorsan granskade han mig med en förtjusande blick och sa drömskt " Du ser ut som.. någon som lever bland blommor".. Ska jag tolka det som att den gör mig snyggast?
1 LBD. Little black dress. har väl nån, men inget speciellt.
1 wrapklänning, enfärgad, mönstrad eller svart. Nej, nej nej. Känns inte det lite Desperate Housewives?
Listan fortsätter med skodonen.
1 par partysandaletter i metallic. Hahaha. Kommer och tänka på de bronsigt metalliska sunktofflorna som har hängt med många år. Från London till arbetssko på eniro och en sista användning på nyår för några år sen. Efter som lossnade det som var kvar av sulan och de gick i soporna. så nej, inte längre.
1 par svarta och/eller chokladbruna boots med din favorithöjd på klacken. ÅÅh, det har jag! Ett par ljusbruna skitsnygga.
1 par platta, enkla ballerinaskor, gärna svarta.Hade. Dom är borta? Nån som vill kännas vid dom? Från Topshop, svarta och plisserade framme på tån.
1 par svarta partyskor men klack och täckt tå. Det har jag! De snygga röda med öppen tå och en decimeterhög klack. Klart mina favoriter.
1 par söta gummistövlar. eehh.. Ett par svarta, inte särskilt söta. Mer som gummistövlar brukar vara.
2 par gymnastikskor, ett par till inomhus och ett par till utomhus. Ja.
Vidare; väskor och accessoarer!
1 mellanstor svart, röd grön eller brun vardagshandväska i fint, mjukt skinn. Väskor tycker jag om. Har både brun, svart, en till brun och några till. I alla fall en i fint, mjukt skinn.
1 par mörka stora solglasögon i filmstjärnestil. Filmstjärnestil? Jag har ett par som täcker verkligen hela synfältet, om det är sådana som avses.
1 par skinnhandskar. Nja, men mocka. Classy.
1 stylish weekendbag. Ingen särskilt stylish. näverkonten kanske?
1 partyhandväska. BH:n funkar i nödfall.
1 kuvertväska i guld eller silver. Ojojoj. Sånt här är så lätt att tappa bort, senast jag hade en gjorde jag det och det blev både dyrt och jobbigt.
Jag ligger uppenbarligen lite efter Ebba. Jag förstår att det kan finnas nån nytta med dessa plagg ovan men ändå, jag skulle vilja modifiera en del. Vad som behövs i min garderob:
Ett fenomen jag aldrig riktigt förstått mig på är det där med basgarderoben. Alltså, de obligatoriska och livsnödvändiga plagg man måste eller förväntas äga.
Jag minns tiden då tidningen Frida stod högt i kurs och stylisten gång på gång pratade om den där "lilla svarta" eller "vita toppen" som man skulle ha.
Hittade en basgarderobslista enligt Ebba von Sydow och tänkte utvärdera dess likhet med mina gamla paltor som förvaras här i huset.
2 perfekt sittande jeans, ett par i ljusare slitning och ett par mörka, otvättade. "perfekt sittande" ... hmm.. dom sitter i alla fall. Ett par mörka och ett par svarta.
1 kashmirtröja, enfärgad i en neutral färg och av riktigt bra kvalitet. Denna var jag tvungen att googla. Och nej, har inget sånt där plagg. Dom finns på Dressman och jag handlar inte där.
1 par svarta byxor med stretch och lätt bootcut. räknas svarta stuprörsjeans? Och denna bootcut, känns inte det lite 1997?
1 par mörka eller (helst) svarta shorts. Har två jeansshorts, de svarta har jag slängt för de blev noppiga på pinsamma ställen... Några nya har inte blivit aktuella.
1 vit bomullsskjorta. Ja, en med lite plisserade veck och spets. Så kallad "Shabby chic"-style.
1 en enfärgad kavaj eller kavajjacka i kortare modell. Har två kavajer, en svart med axelvaddar som är väldigt osmickrande på mig och en gammelrosa i linne som är något bättre. De ligger på vintervila just nu.
1 svart kofta, gärna i kashmir, mjuk ull eller en sidenblandning. En svart kofta, CHECK!
1 enfärgad, mjuk kofta i grått, rosa eller annan färg du gillar. Haha, mjuk. För all del. Koftor är jag rätt bra på, det är en styrka med min garderob.
1 jeanskjol du gillar, valfri modell (men inte för kort!) När skrevs den här listan egenligen? Jeanskjol hade jag i nian, som jag själv sytt av ett par jeans. Fast när jag tänker efter är det ganska fint.
2 svarta toppar i modellen som gör dig snyggast. ååhh.. svårt. En svart topp är väl en svart topp? Köpte en svart blus idag som jag kände mig fin i, annars en svart vanlig i bomull och trekvartsärm.
2 vita toppar i modellen som gör dig snyggast. Nej, jag tror inte jag passar i vitt sådär upptill. Som gör mig nygg, näe.
3 vita linnen varav ett slätt och ett ribbat. Tre stycken? det är väl lite väl, jag har ju en tvättmaskin. Ett har jag, med lite spetskant.
2 svarta linnen, helst ett slätt och ett ribbat. Två "släta", men andra mörka ribbade också som jag har när jag joggar. Tips, för 79.50 på hm istället för några märkesträningslinnen som det säkert är kemikalier mot lukt i. Köpt dem, slit och svettas i dem, tills de ramlar isär och då börjar man om på ruta ett.
1 Trenchcoat men klassiskt snitt. Denna trenchcoaten, som jag aldrig ägt. Jag är för kort för den, jag är för ung för den, jag är ... för blek för den.
1 snygg vinterkappa i mörk färg. Ja, det har jag. En mörkblå duffell från Monki. När jag visade den för brorsan granskade han mig med en förtjusande blick och sa drömskt " Du ser ut som.. någon som lever bland blommor".. Ska jag tolka det som att den gör mig snyggast?
1 LBD. Little black dress. har väl nån, men inget speciellt.
1 wrapklänning, enfärgad, mönstrad eller svart. Nej, nej nej. Känns inte det lite Desperate Housewives?
Listan fortsätter med skodonen.
1 par partysandaletter i metallic. Hahaha. Kommer och tänka på de bronsigt metalliska sunktofflorna som har hängt med många år. Från London till arbetssko på eniro och en sista användning på nyår för några år sen. Efter som lossnade det som var kvar av sulan och de gick i soporna. så nej, inte längre.
1 par svarta och/eller chokladbruna boots med din favorithöjd på klacken. ÅÅh, det har jag! Ett par ljusbruna skitsnygga.
1 par platta, enkla ballerinaskor, gärna svarta.Hade. Dom är borta? Nån som vill kännas vid dom? Från Topshop, svarta och plisserade framme på tån.
1 par svarta partyskor men klack och täckt tå. Det har jag! De snygga röda med öppen tå och en decimeterhög klack. Klart mina favoriter.
1 par söta gummistövlar. eehh.. Ett par svarta, inte särskilt söta. Mer som gummistövlar brukar vara.
2 par gymnastikskor, ett par till inomhus och ett par till utomhus. Ja.
Vidare; väskor och accessoarer!
1 mellanstor svart, röd grön eller brun vardagshandväska i fint, mjukt skinn. Väskor tycker jag om. Har både brun, svart, en till brun och några till. I alla fall en i fint, mjukt skinn.
1 par mörka stora solglasögon i filmstjärnestil. Filmstjärnestil? Jag har ett par som täcker verkligen hela synfältet, om det är sådana som avses.
1 par skinnhandskar. Nja, men mocka. Classy.
1 stylish weekendbag. Ingen särskilt stylish. näverkonten kanske?
1 partyhandväska. BH:n funkar i nödfall.
1 kuvertväska i guld eller silver. Ojojoj. Sånt här är så lätt att tappa bort, senast jag hade en gjorde jag det och det blev både dyrt och jobbigt.
Jag ligger uppenbarligen lite efter Ebba. Jag förstår att det kan finnas nån nytta med dessa plagg ovan men ändå, jag skulle vilja modifiera en del. Vad som behövs i min garderob:
* Understället. Varmt, mysigt, oumbärligt! Kragen på tröjan är viktig.
Fulbyxan och tröjan. Den man har när man ska bygga, måla, klippa gräs osv.
Både rejäla för tufft väder och tunnare till sommaren.
Raggsockar. Eller varmsockar, i alla fall. De som används det kallare halvåret. Minst 3 stycken till antalet.
Jeansen. Här håller jag med Ebba von Sydow. Jeans funkar alltid!
Linnen. Linnen att vara fin i, att träna i, att hemmamysa i. Anpassa färg och form efter bruk, exempelvis en lite längre modell till leggings, en med fina detaljer sådom spets, tryck eller knappar för finare tillfällen och billiga att träna i. Köp en storlek större, de har en förmåga att krympa väldigt på längden i tvätten.
Leggingsen. Leggings är väldigt användbara och också bekväma. Kör minst ett par svarta och något med typ skinndetaljer eller dragkedja som piffar upp det lite extra.
Strumpbyxorna. Mina favoriter. Våga mönster, material och färg!
Ett par svarta för vanligt bruk, ett par hudfärgade, ett par blommiga, ett par grövre stickade, ett par randiga.
Tubklänningarna. Detta kan jag verkligen rekommendera, den vita och svarta korta är de överlägset mes använda kläderna i min garderob. Att ha på krogen med en fin bolero och höga klackar, stilrent på sommaren, under den där liiite för korta tunikan eller med en skön kofta på.
Koftorna. En lång, en kort i färger du tycker om som matchar det andra.
Blusen. Ta o köp dig en fin blus. Det är gulligt på nästan alla.
Vår-höstjacka = skinnjacka
Vinterjackor. En att ha till fint, såsom min blåa duffel och en att använda när det blir
svinkallt, typ michelinjacka.
Väskor. En liten för plånbok, nycklar, mobil. En stor för dator, böcker, annat. En trunk för
övernattning på annan plats.
Skor. Jag är svag för skor, så har svårt att bestämma mig. Men okej, ett par converse.
De går faktiskt att använda till allt. Ett par fina sommarsandaler eller med högre klack i
notable color. Ett par rejäla vinterskor, alltså, pulsa i en-meter-djupsnö-skor och snälla nån, med mönster så du inte halkar. Ett par käng-aktiga tåliga boots för vår och höst.
mössa och vantar. helt enkelt! och halsduk förstås, gärna tubstickad. Det är mys, de.
Långklänning/kjol. Så himla fint! Helst en av varje, helst flera i olika färger. Både
nedklätt och uppklätt.
Skärpet. Ett snyggt, gärna flätat, skärp att ha i midjan eller i jeanslinningen.
Mjukisbyxan. Sist men verkligen inte minst.
Både rejäla för tufft väder och tunnare till sommaren.
Raggsockar. Eller varmsockar, i alla fall. De som används det kallare halvåret. Minst 3 stycken till antalet.
Jeansen. Här håller jag med Ebba von Sydow. Jeans funkar alltid!
Linnen. Linnen att vara fin i, att träna i, att hemmamysa i. Anpassa färg och form efter bruk, exempelvis en lite längre modell till leggings, en med fina detaljer sådom spets, tryck eller knappar för finare tillfällen och billiga att träna i. Köp en storlek större, de har en förmåga att krympa väldigt på längden i tvätten.
Leggingsen. Leggings är väldigt användbara och också bekväma. Kör minst ett par svarta och något med typ skinndetaljer eller dragkedja som piffar upp det lite extra.
Strumpbyxorna. Mina favoriter. Våga mönster, material och färg!
Ett par svarta för vanligt bruk, ett par hudfärgade, ett par blommiga, ett par grövre stickade, ett par randiga.
Tubklänningarna. Detta kan jag verkligen rekommendera, den vita och svarta korta är de överlägset mes använda kläderna i min garderob. Att ha på krogen med en fin bolero och höga klackar, stilrent på sommaren, under den där liiite för korta tunikan eller med en skön kofta på.
Koftorna. En lång, en kort i färger du tycker om som matchar det andra.
Blusen. Ta o köp dig en fin blus. Det är gulligt på nästan alla.
Vår-höstjacka = skinnjacka
Vinterjackor. En att ha till fint, såsom min blåa duffel och en att använda när det blir
svinkallt, typ michelinjacka.
Väskor. En liten för plånbok, nycklar, mobil. En stor för dator, böcker, annat. En trunk för
övernattning på annan plats.
Skor. Jag är svag för skor, så har svårt att bestämma mig. Men okej, ett par converse.
De går faktiskt att använda till allt. Ett par fina sommarsandaler eller med högre klack i
notable color. Ett par rejäla vinterskor, alltså, pulsa i en-meter-djupsnö-skor och snälla nån, med mönster så du inte halkar. Ett par käng-aktiga tåliga boots för vår och höst.
mössa och vantar. helt enkelt! och halsduk förstås, gärna tubstickad. Det är mys, de.
Långklänning/kjol. Så himla fint! Helst en av varje, helst flera i olika färger. Både
nedklätt och uppklätt.
Skärpet. Ett snyggt, gärna flätat, skärp att ha i midjan eller i jeanslinningen.
Mjukisbyxan. Sist men verkligen inte minst.
söndag 25 september 2011
Blanketter till fack och lack
Blankett. Smakar på ordet.
B-l-a-n-k-e-t-t med dubbla teeen. Det smakar torrt, papper, lite bläck och sånt där klister som man slickar på klistermärken och kuvert.
Jag fyllde i en här om dan, när jag skulle byta fackförbund, och det var skönt. Blanketter är så strukturerade, ett fält för varje ord i bestämd och pedagogisk ordning. Och jag måste anstränga mig och skriva fint, med en fin penna. Det är befriande, i jämförelse med att krafsa kråkfötter i ett slappt spiralblock.
Annars så målar jag bord. Slipade det i veckan med min nya rundslip, det gick fort och var dammigt. Sen betsades skivan, benen målades och till sist skall det lackas. Och sättas på hjul, min briljanta idé för att höja allt från barnbordshöjd till vuxenbordshöjd. Det blev ruffigt, industriellt och jävligt snyggt måste jag säga. Björn ba "det är klart över förväntan. men precis som jag hoppades". Så, om du har en dröm om att köpa ett billigt bord med hemmafixponetnial, det kan lyckas även för dig!
Annars är allt bra. över förväntan, men precis som jag hoppades!
Timbuktu – Allt grönt
B-l-a-n-k-e-t-t med dubbla teeen. Det smakar torrt, papper, lite bläck och sånt där klister som man slickar på klistermärken och kuvert.
Jag fyllde i en här om dan, när jag skulle byta fackförbund, och det var skönt. Blanketter är så strukturerade, ett fält för varje ord i bestämd och pedagogisk ordning. Och jag måste anstränga mig och skriva fint, med en fin penna. Det är befriande, i jämförelse med att krafsa kråkfötter i ett slappt spiralblock.
Annars så målar jag bord. Slipade det i veckan med min nya rundslip, det gick fort och var dammigt. Sen betsades skivan, benen målades och till sist skall det lackas. Och sättas på hjul, min briljanta idé för att höja allt från barnbordshöjd till vuxenbordshöjd. Det blev ruffigt, industriellt och jävligt snyggt måste jag säga. Björn ba "det är klart över förväntan. men precis som jag hoppades". Så, om du har en dröm om att köpa ett billigt bord med hemmafixponetnial, det kan lyckas även för dig!
Annars är allt bra. över förväntan, men precis som jag hoppades!
Timbuktu – Allt grönt
onsdag 31 augusti 2011
olyckor med olika utgång
Igår brann det i pappas garage i Nedansjö. Åkte dig med lilla S eftersom jag var barnvakt dessutom. Möttes av 3 brandbilar och en dussin brandmän, och sedan såg jag pappa ståendes mitt i alltihop med lite svedda ögonbryn. Som tur var hade han smidigt tagit sig ur garaget trots att han låg under bilen och mekade när det tog eld. Efter knappt en minut brann hela golvet på bilen, och då var det bara att inse att man måste rädda det som räddas kan. Ut med gasflaskorna, ner med garageporten.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.
Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.
Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.
Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.
Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.
Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.
Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.
Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.
Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.
Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.
Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.
måndag 29 augusti 2011
Handarbetarmani
Varför är det så jobbigt att sticka vantar?
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?
Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?
Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!
söndag 21 augusti 2011
En dag är en dag
Hejåhå, här har jag inte uppdaterat på en stund om man säg.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.
Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?
Nej, det får bli en tidig kväll.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.
Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?
Nej, det får bli en tidig kväll.
fredag 24 juni 2011
bokfunderingar
Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
onsdag 15 juni 2011
-ånger
Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
lördag 11 juni 2011
Kasettbandet
När jag var i mellanstadieåldern ägde jag en hejdundrans bergsprängare.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
fredag 6 maj 2011
Det kryper i benen
Sitter och surfar runt som vanligt när inspirationen till kemi-plugg tryter.
Listar därför de värsta skriv-stereotyperna, de som riktigt får det att krypa i benen och käkarna
att spännas.
1. VERSALSKRIVAREN
JAG SKRIVER ALLTID MED VERSALER OCH TANKEN HAR ALDRIG SLAGIT MIG ATT DET SER FRUKTANSVÄRT SKRIKIGT, OBILDAT OCH BARNSLIGT UT. JAG SKRIVER ÄVEN VERSALER I SMS, EFTERSOM JAG INTE VET HUR MAN ÄNDRAR TILL GEMENER.
Som omväxling kan JAG SKRIVA VERSALER NÄR jag tycker något är extra viktigt ELLER bara lite då OCH DÅ HELT utan KONSEKVENS ELLER MENING.
2. talsprååkksskrivarn
ja skrive talspråk som om ja skulle prata, de e ju lättare än å använda hjärnan å skriva riktigt.
jag tyckäh inte om så krångnliga texter, de e jobbit juh!
3. felstavaren
du ba tycker jag är dum för att ja stavar inte så rätt jämmt, men hallå, du är så fördommsfull och dömmer mig för hur jag stavar istälet för o lyssna på det ja säjjer. du måste axepptera och respecktera andra som kanske inte skriver så offta å därför inte är så bra på å skriva. punckt slut.
Ja, det värsta är nog när folk inte kan skilja på ända och enda.
4. När folk censurerar sina egna svordomar med diverse tecken. j*****a, h----lvete, s##t.
Ska du svära så gör det då, vad är vitsen med att lägga in en massa stjärnor och distraherande symboler när man ändå förstår att det ska vara ett fult ord där? Eller använd fantasin och kom på ett fyndigare superlativ eller uttryck, t ex attans bananer, fy bubblan,kära nån, whatever.
5. ...... punktaren...
den som skriver punkter.... så här mitt i ... texten... .. tenderar sällan att använda andra tecken... förutom just punkter...gärna.. flera ... på .. rad...........
6. Mala-påaren
Använder tvärt emot punktaren aldrig någonsin punkt eller något annat tecken för den delen utan skriver allt i en enda lång lång mening som i slutändan blir väldigt svårt att begripa ofta med ointressanta synpunkter och utsvävningar typ när jag såg en hund som bajsade på gatan och den som ägde hunden plockade inte upp bajset vad äckligt hälsningar anonym
7. Sär skrivaren
Denna är en lite generande punkt för min egen del, eftersom jag inte är nån expert vad gäller regler för särskrivning. Efter vistelsen i London är jag ännu mer osäker, eftersom engelsmännen ofta tar till bindestrecket. Men när jag ser uppenbara särskrivningar och vet att det är fel blir jag smått irriterad. Dock kan särskrivningar i alla fall vara smått humoristiska till skillnad från de ovannämnda stereotyperna som endast är irriterande.
Listar därför de värsta skriv-stereotyperna, de som riktigt får det att krypa i benen och käkarna
att spännas.
1. VERSALSKRIVAREN
JAG SKRIVER ALLTID MED VERSALER OCH TANKEN HAR ALDRIG SLAGIT MIG ATT DET SER FRUKTANSVÄRT SKRIKIGT, OBILDAT OCH BARNSLIGT UT. JAG SKRIVER ÄVEN VERSALER I SMS, EFTERSOM JAG INTE VET HUR MAN ÄNDRAR TILL GEMENER.
Som omväxling kan JAG SKRIVA VERSALER NÄR jag tycker något är extra viktigt ELLER bara lite då OCH DÅ HELT utan KONSEKVENS ELLER MENING.
2. talsprååkksskrivarn
ja skrive talspråk som om ja skulle prata, de e ju lättare än å använda hjärnan å skriva riktigt.
jag tyckäh inte om så krångnliga texter, de e jobbit juh!
3. felstavaren
du ba tycker jag är dum för att ja stavar inte så rätt jämmt, men hallå, du är så fördommsfull och dömmer mig för hur jag stavar istälet för o lyssna på det ja säjjer. du måste axepptera och respecktera andra som kanske inte skriver så offta å därför inte är så bra på å skriva. punckt slut.
Ja, det värsta är nog när folk inte kan skilja på ända och enda.
4. När folk censurerar sina egna svordomar med diverse tecken. j*****a, h----lvete, s##t.
Ska du svära så gör det då, vad är vitsen med att lägga in en massa stjärnor och distraherande symboler när man ändå förstår att det ska vara ett fult ord där? Eller använd fantasin och kom på ett fyndigare superlativ eller uttryck, t ex attans bananer, fy bubblan,kära nån, whatever.
5. ...... punktaren...
den som skriver punkter.... så här mitt i ... texten... .. tenderar sällan att använda andra tecken... förutom just punkter...gärna.. flera ... på .. rad...........
6. Mala-påaren
Använder tvärt emot punktaren aldrig någonsin punkt eller något annat tecken för den delen utan skriver allt i en enda lång lång mening som i slutändan blir väldigt svårt att begripa ofta med ointressanta synpunkter och utsvävningar typ när jag såg en hund som bajsade på gatan och den som ägde hunden plockade inte upp bajset vad äckligt hälsningar anonym
7. Sär skrivaren
Denna är en lite generande punkt för min egen del, eftersom jag inte är nån expert vad gäller regler för särskrivning. Efter vistelsen i London är jag ännu mer osäker, eftersom engelsmännen ofta tar till bindestrecket. Men när jag ser uppenbara särskrivningar och vet att det är fel blir jag smått irriterad. Dock kan särskrivningar i alla fall vara smått humoristiska till skillnad från de ovannämnda stereotyperna som endast är irriterande.
tisdag 26 april 2011
Påsklov, kunde jag tro ja
Det är bråda dagar på Fjäl.
Igår skruvade Han på den sista taktassen på första sidan, medan jag slet vidare med stenarna.
Vår kära granne kom med grävskopan och forslade bort det sista, och gafflade dessutom upp en typ 300 kg tung betongklump. En granne med traktor är en riktig bonus.
Så är rätt mör efter gårdagen. Idag var det dags för att kratta bort några hunda kubikmeter löv som tyvärr blev kvar i höstas. Inte en bra kombo med träningsvärk.
By the way, vart har alla töntiga fotoautomater tagit vägen? Fanns ju lite här och där för 10-15 år sedan. Jag behöver nämligen ha " 2 passfoton" med mig till TAPIL imorgon. Hittade endast ett gammalt från körkortaförnyelsen, så behövde onödigt nog ta nya. Mitt mål var att slippa åka till stan (hövva vad jobbigt) och fick efter genomsökning av Birsta ta bilderna på Audio Video.
Men som sagt, fotoautomater. Där man trängdes med kompisar och tog bilder tillsammans. 1-2-3-4 tandköttsfliiiin 1-2-3-4 tjockisfejja 1-2-3-4 pussmun och sista valfri.
Vart tar man sådana kort nuförtiden? Gör man det? Var det bara ett nittiotalsfenomen? Om ens det?
Bilden vart sådär. Lite grådassig. Tur att man inte kommer in på utseende.
Igår skruvade Han på den sista taktassen på första sidan, medan jag slet vidare med stenarna.
Vår kära granne kom med grävskopan och forslade bort det sista, och gafflade dessutom upp en typ 300 kg tung betongklump. En granne med traktor är en riktig bonus.
Så är rätt mör efter gårdagen. Idag var det dags för att kratta bort några hunda kubikmeter löv som tyvärr blev kvar i höstas. Inte en bra kombo med träningsvärk.
By the way, vart har alla töntiga fotoautomater tagit vägen? Fanns ju lite här och där för 10-15 år sedan. Jag behöver nämligen ha " 2 passfoton" med mig till TAPIL imorgon. Hittade endast ett gammalt från körkortaförnyelsen, så behövde onödigt nog ta nya. Mitt mål var att slippa åka till stan (hövva vad jobbigt) och fick efter genomsökning av Birsta ta bilderna på Audio Video.
Men som sagt, fotoautomater. Där man trängdes med kompisar och tog bilder tillsammans. 1-2-3-4 tandköttsfliiiin 1-2-3-4 tjockisfejja 1-2-3-4 pussmun och sista valfri.
Vart tar man sådana kort nuförtiden? Gör man det? Var det bara ett nittiotalsfenomen? Om ens det?
Bilden vart sådär. Lite grådassig. Tur att man inte kommer in på utseende.
onsdag 20 april 2011
Beslut som måste fattas
Hej o hå!
Igår efter skolan hälsade jag på brorsan. Såg ett nintendo ds på datorbordet och fick prova.
O jävlar, jag satt två timmar med The Sims Castaway. Helt uppslukad!
Så blev såklart lite sugen på att köpa ett sådant. Har aldrig ägt nått liknande.
Kan ju vara kul att ha om man åker tåg långt... som man gör typ en gång i halvåret. Eller ha med i väskan och ta fram om man väntar tio minuter på vårdcentralen, eller kanske att ha med i sommar på stranden istället för den tråkiga pocketboken.
I alla fall, så tänkte jag att en sån där iPhone säkert också går att spela på, plus hundra andra saker. Kollade priset, och hujeda mig, inget alternativ i dagsläget som halvtidsstuderande dagdrivare.
Något i samma prisklass som ett nintendo ds som jag antar måste prioriteras är ett frisörbesök.
Så igår funderade jag på vilket som skulle göras inom en snar framtid.
Vad kul att bli lite sommarfräsch med ny frisyr och färg. Men å andra sidan, va barnsligt kul det vore att istället köpa en överflödig spelkonsol.
Eller varför inte båda? Om jag vågar..
Igår efter skolan hälsade jag på brorsan. Såg ett nintendo ds på datorbordet och fick prova.
O jävlar, jag satt två timmar med The Sims Castaway. Helt uppslukad!
Så blev såklart lite sugen på att köpa ett sådant. Har aldrig ägt nått liknande.
Kan ju vara kul att ha om man åker tåg långt... som man gör typ en gång i halvåret. Eller ha med i väskan och ta fram om man väntar tio minuter på vårdcentralen, eller kanske att ha med i sommar på stranden istället för den tråkiga pocketboken.
I alla fall, så tänkte jag att en sån där iPhone säkert också går att spela på, plus hundra andra saker. Kollade priset, och hujeda mig, inget alternativ i dagsläget som halvtidsstuderande dagdrivare.
Något i samma prisklass som ett nintendo ds som jag antar måste prioriteras är ett frisörbesök.
Så igår funderade jag på vilket som skulle göras inom en snar framtid.
Vad kul att bli lite sommarfräsch med ny frisyr och färg. Men å andra sidan, va barnsligt kul det vore att istället köpa en överflödig spelkonsol.
Eller varför inte båda? Om jag vågar..
fredag 15 april 2011
halvårsresumé
Ibland ges det tid att reflektera över senaste tidens händelser och funderingar. Små milstolpar i livet där man automatiskt tänker tillbaka. För min del är det inte nyår, då årets händelser summeras i tidningarna, årets populäraste låtar på digilistan spelas i p3, bloggare lägger upp veckornas bästa outfits i inlägg sorterade efter månad. Det är vid nyår då nya löften ( och onödiga krav) ställs, för att sedan bara rinna ut i sanden några månader senare. Mitt i kallvintern och bäckmörkret kläcks nya idéer och mål inför nya året fastställs. Fast att söka kurser till vårterminen är redan för sent, och med de så kallade oxveckorna framför sig kan nya projekt verka alltför ambitiöst.
Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.
Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.
Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.
Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?
Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.
Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.
Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.
Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)