Ibland ges det tid att reflektera över senaste tidens händelser och funderingar. Små milstolpar i livet där man automatiskt tänker tillbaka. För min del är det inte nyår, då årets händelser summeras i tidningarna, årets populäraste låtar på digilistan spelas i p3, bloggare lägger upp veckornas bästa outfits i inlägg sorterade efter månad. Det är vid nyår då nya löften ( och onödiga krav) ställs, för att sedan bara rinna ut i sanden några månader senare. Mitt i kallvintern och bäckmörkret kläcks nya idéer och mål inför nya året fastställs. Fast att söka kurser till vårterminen är redan för sent, och med de så kallade oxveckorna framför sig kan nya projekt verka alltför ambitiöst.
Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.
Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.
Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.
Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar