Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
fredag 24 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
-ånger
Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
lördag 11 juni 2011
Kasettbandet
När jag var i mellanstadieåldern ägde jag en hejdundrans bergsprängare.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)