-ånger

Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.