jobb- och stickhelg

Hoho!! Dax för ett litet inlägg.
Sedan senast har jag börjat fundera på julklappar, och insett att budgeten blir tajt iår.
Den första person jag kunde bestämma gåva åt var lilla Saga. En stickad mössa och en ny vattenflaska (eftersom den förra användes så frekvent att den faktiskt gick sönder).
Kollade runt i Flitiga Fingrar, och hittade ett fint mönster som jag köpte. Också garner till, och föresten, rundsticka behövde man också. Så det slutade på drygt 150 kr för allt. Men är det inte charmigare med en hemmastickad mössa än nått massproducerat skit från Lindex? Jag intalar mig själv det. För att ingen annan snorig unge på dagis ska ta den ska jag sy fast en liten lapp med Sagas namn på också. Mössan ska stanna i släkten, det är nått som är säkert.

Det är så rogivande att sticka. Det bara går av sig sjävt, maska för maska i all oöndlighet! Och så fort tiden går sen. Eftersom jag var ledig i torsdags satte jag mig bekvämt i soffan med Dexter säsong 4 och mina garner och stickor. Efter 4 timmars stickning = ett 4 cm brett hantverk. Visst, det är avslappnande, men processen är långsam. Kan inte förstå hur folk i några tider har haft tiden att sticka tröjor t ex. Det måste ta över en vecka att slutföra. hövvaligen.

Nu till nått helt annat, en liten namnkoll nämligen. Enligt denna lista är det vanlígare att heta Axelina, Rigmor och Betty än Caroline. Är lite det lite sjukt?

Icke-råd

Ååh, jag är så trött på dessa orealistiska råd som florerar i media så fort det är nått.
Ta t ex nya lasermannen i Malmö. Polisen tyckte att folk skulle "vara försiktiga", vad nu det innebär om en sjuk människa är ute i samhället och skjuter på folk. Det enda som då skulle kunna hjälpa är väl en heltäckande skottsäker overall. Eller att inte gå utanför dörren, man får lösa maten genom hemkörning. Fast, det är klart, man kan ju inte öppna dörren för främlingar. Attans. Och om du bor på bottenvåningen, kryp efter golvet för att minimera risken för beskjutning. Eller skaffa mörkläggningsgardiner. Men beakta, dessa knep garanterar ej din säkerhet.

Eller när våldsmän är ute och härjar. Då bör tjejer och kvinnor vara mer på sin vakt än vanligt (eftersom vi i normala fall tydligen bör akta oss också). Jag brukar höra självutnämnda förnuftiga radda upp försiktighetsåtgärder, t ex att göra sällskap med en kompis på vägen hem. Det jobbiga är ju då att mina kompisar inte bor på min väg hem. De bor på andra sidan stan, och dom är påväg hem till sig.

Nu såhär i snötider gör Aftonbladet stora rubriker om "snökaos" och uppmannar folk att "stanna inne" och "låta bilen stå om man inte måste". Stanna inne? Jag har ett jobb att sköta. Fast måste och måste, får man semester för lite snö skulle det inte vara mig emot.
Men come on, samhället är inte som på Emil i Lönnebergas tid där bara åkte ut i snöstormar om Alfred låg för döden. Här MÅSTE folk sköta sitt jobb, man MÅSTE gå på skolan och det kan hända att man MÅSTE köpa en mat eftersom man inte råkar ha en bod med torkat kött och inlagda grönsaker hemma på gården.


Jag bara ber på mina bara knän att årets snöröjning åtminstonde kan sätta igång innan det snöat 2 dm, vilket inte inträffade förra året. Amen

att sy en vojlock

Tjoho!!
Äntligen är Åskans vojlock klar. Köpte Singern i fredags och sydde järnet en dag, så här gick det till:

Jag använde mig av : Möbeltyg under metern
Tjock fleece på undersidan som ska ligga mot hästen
Ett stycke tjock skummgummibit, sådan som används till t ex stolsdynor
Vanlig tråd som matchade möbeltyget
Jeansnål till symaksinen



Jag använde en vojlock som mall för skumgummit, klippte ut och tråcklade först ihop sidorna och förstärkte sedan med fleece i skarven.






När skumgummin tagit form klippte jag ut möbeltyget med en väl tilltagen sömsmån. Sydde ihop de två delarna räta mot räta, nålade upp på skummgummin.



Jag bestämde mig för att sy fast fleecen och möbeltyget på samma gång, dels för att skumgummin inte matades särskilt bra av maskinen och för att undvika massor av stygn som gör det trögare och trögare för nålen att gå igenom. Fleecen klippte jag med samma sömsmån som möbeltyget för att vara på den säkra sidan, däremot blev fleecen i ett stycke istället för två delar.




Här kämpar sig nålen igenom. Innan jag fattade hur jag skulle ta mig an skumgummin var jag nästan redo att ge upp men det gick bra så länge jag inte hade för bråttom och hade både över och undertyg så att säga. Pressarfoten var verkligen uppe på max.




Det stora beslutet; ska jag quilta eller inte? Jag hade aldrig gjort det! Fick prova mig fram, mätte och ritade ut streck med en linjal och sydde därefter. Och helt tokigt blev det inte.




Här hade jag quiltat små rutor och funderade över hur fransbandet skulle sättas fast på bästa sätt och det viktigaste, hur jag skulle lyckas fålla in kanten! Symaskinen hade redan hängt sig några gånger där det var som tjockast.



...Och detta är resultatet! Inte så pjåkigt. Insidan är ingen stilstudie men jag är ändå väldigt nöjd. Det roliga är att jag lyckats sy utan någon beskrivning utan bara på egen känsla.