Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar