halvårsresumé

Ibland ges det tid att reflektera över senaste tidens händelser och funderingar. Små milstolpar i livet där man automatiskt tänker tillbaka. För min del är det inte nyår, då årets händelser summeras i tidningarna, årets populäraste låtar på digilistan spelas i p3, bloggare lägger upp veckornas bästa outfits i inlägg sorterade efter månad. Det är vid nyår då nya löften ( och onödiga krav) ställs, för att sedan bara rinna ut i sanden några månader senare. Mitt i kallvintern och bäckmörkret kläcks nya idéer och mål inför nya året fastställs. Fast att söka kurser till vårterminen är redan för sent, och med de så kallade oxveckorna framför sig kan nya projekt verka alltför ambitiöst.

Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.

Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.


Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.

Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?

Snörvel

Då var det dags igen för den obligatoriska jul-förkylningen. Som tur är blir jag nog frisk till julhelgen. Klockan är snart två, jag har inte stigit upp ur sängen än. Jag har varit så duktig på senaste, städat och fejat, lagat matlådor, haft framförhållning. Just nu vill jag bara att nån ska tjata lite på mig. "Men Carro, ska du inte ta o göra det och det, det vore väl skönt att få det gjort" , "Näe, nu får du ta o kliva upp. In i duschen såja" ... Trugas med lite.
Jaja, älsklingen kommer snart hem från jobbet och tycker kanske lite synd om mig.

Annars flyter det på. Har tagit grejer från källarn och kört ut till huset. Packade ner tavlor i banankartonger i slutet på veckan. Lade ner sommarkläderna i en sopsäck redo för frakt. Det värsta är allt som återstår, allt porslin som måste packas ner försiktigt, allt småkrafs som måste antingen slängas eller sparas eller skänkas bort, för att inte tala om alla tunga möbler som måste bäras ut och dras på släp. Väderprognosen ser inte alltför lovande ut. Efter en halvmeter snö de senaste dagarna verkar det bli mer till jul. Och kallt dessutom! Vad har vi gett oss in på?

Skorstenen är i alla fall fixad, så eldas ska det. Kanske blir det en fridefull jul trots allt.

Nu går det undan...

Har sökt in på komvux, blir arbetslös efter nyår, min lägenhet ligger ute på blocket.se med omedelbar inflyttning. Allt detta medans jag mest suttit hemma och stickat. How come?

jobb- och stickhelg

Hoho!! Dax för ett litet inlägg.
Sedan senast har jag börjat fundera på julklappar, och insett att budgeten blir tajt iår.
Den första person jag kunde bestämma gåva åt var lilla Saga. En stickad mössa och en ny vattenflaska (eftersom den förra användes så frekvent att den faktiskt gick sönder).
Kollade runt i Flitiga Fingrar, och hittade ett fint mönster som jag köpte. Också garner till, och föresten, rundsticka behövde man också. Så det slutade på drygt 150 kr för allt. Men är det inte charmigare med en hemmastickad mössa än nått massproducerat skit från Lindex? Jag intalar mig själv det. För att ingen annan snorig unge på dagis ska ta den ska jag sy fast en liten lapp med Sagas namn på också. Mössan ska stanna i släkten, det är nått som är säkert.

Det är så rogivande att sticka. Det bara går av sig sjävt, maska för maska i all oöndlighet! Och så fort tiden går sen. Eftersom jag var ledig i torsdags satte jag mig bekvämt i soffan med Dexter säsong 4 och mina garner och stickor. Efter 4 timmars stickning = ett 4 cm brett hantverk. Visst, det är avslappnande, men processen är långsam. Kan inte förstå hur folk i några tider har haft tiden att sticka tröjor t ex. Det måste ta över en vecka att slutföra. hövvaligen.

Nu till nått helt annat, en liten namnkoll nämligen. Enligt denna lista är det vanlígare att heta Axelina, Rigmor och Betty än Caroline. Är lite det lite sjukt?

Icke-råd

Ååh, jag är så trött på dessa orealistiska råd som florerar i media så fort det är nått.
Ta t ex nya lasermannen i Malmö. Polisen tyckte att folk skulle "vara försiktiga", vad nu det innebär om en sjuk människa är ute i samhället och skjuter på folk. Det enda som då skulle kunna hjälpa är väl en heltäckande skottsäker overall. Eller att inte gå utanför dörren, man får lösa maten genom hemkörning. Fast, det är klart, man kan ju inte öppna dörren för främlingar. Attans. Och om du bor på bottenvåningen, kryp efter golvet för att minimera risken för beskjutning. Eller skaffa mörkläggningsgardiner. Men beakta, dessa knep garanterar ej din säkerhet.

Eller när våldsmän är ute och härjar. Då bör tjejer och kvinnor vara mer på sin vakt än vanligt (eftersom vi i normala fall tydligen bör akta oss också). Jag brukar höra självutnämnda förnuftiga radda upp försiktighetsåtgärder, t ex att göra sällskap med en kompis på vägen hem. Det jobbiga är ju då att mina kompisar inte bor på min väg hem. De bor på andra sidan stan, och dom är påväg hem till sig.

Nu såhär i snötider gör Aftonbladet stora rubriker om "snökaos" och uppmannar folk att "stanna inne" och "låta bilen stå om man inte måste". Stanna inne? Jag har ett jobb att sköta. Fast måste och måste, får man semester för lite snö skulle det inte vara mig emot.
Men come on, samhället är inte som på Emil i Lönnebergas tid där bara åkte ut i snöstormar om Alfred låg för döden. Här MÅSTE folk sköta sitt jobb, man MÅSTE gå på skolan och det kan hända att man MÅSTE köpa en mat eftersom man inte råkar ha en bod med torkat kött och inlagda grönsaker hemma på gården.


Jag bara ber på mina bara knän att årets snöröjning åtminstonde kan sätta igång innan det snöat 2 dm, vilket inte inträffade förra året. Amen

att sy en vojlock

Tjoho!!
Äntligen är Åskans vojlock klar. Köpte Singern i fredags och sydde järnet en dag, så här gick det till:

Jag använde mig av : Möbeltyg under metern
Tjock fleece på undersidan som ska ligga mot hästen
Ett stycke tjock skummgummibit, sådan som används till t ex stolsdynor
Vanlig tråd som matchade möbeltyget
Jeansnål till symaksinen



Jag använde en vojlock som mall för skumgummit, klippte ut och tråcklade först ihop sidorna och förstärkte sedan med fleece i skarven.






När skumgummin tagit form klippte jag ut möbeltyget med en väl tilltagen sömsmån. Sydde ihop de två delarna räta mot räta, nålade upp på skummgummin.



Jag bestämde mig för att sy fast fleecen och möbeltyget på samma gång, dels för att skumgummin inte matades särskilt bra av maskinen och för att undvika massor av stygn som gör det trögare och trögare för nålen att gå igenom. Fleecen klippte jag med samma sömsmån som möbeltyget för att vara på den säkra sidan, däremot blev fleecen i ett stycke istället för två delar.




Här kämpar sig nålen igenom. Innan jag fattade hur jag skulle ta mig an skumgummin var jag nästan redo att ge upp men det gick bra så länge jag inte hade för bråttom och hade både över och undertyg så att säga. Pressarfoten var verkligen uppe på max.




Det stora beslutet; ska jag quilta eller inte? Jag hade aldrig gjort det! Fick prova mig fram, mätte och ritade ut streck med en linjal och sydde därefter. Och helt tokigt blev det inte.




Här hade jag quiltat små rutor och funderade över hur fransbandet skulle sättas fast på bästa sätt och det viktigaste, hur jag skulle lyckas fålla in kanten! Symaskinen hade redan hängt sig några gånger där det var som tjockast.



...Och detta är resultatet! Inte så pjåkigt. Insidan är ingen stilstudie men jag är ändå väldigt nöjd. Det roliga är att jag lyckats sy utan någon beskrivning utan bara på egen känsla.

När en visdomstand brister gör det ont

Igår vad jag hos tandläkarn och tog bort den där eländiga visdomstanden. Den låg snett och tryckte mot tanden framför, och fick sågas i tre delar innan den gick att plocka bort. Idag ser jag ut som en halv hamster, har fått munsår i mungipan av all sträckning och de inte så vänliga stålredskapen, har svårt att gapa och går på Alvedon+Ipren. Dessutom har Åskan gjort sig illa i hagen, så blir ingen ridning utan istället benlindning ett tag framöver. Det anses vara höst, om man ska tro Dagbladet, bilrutorna immar igen tack vare det läkande elementet och jag har inte diskat.

Om det hade varit för ett år sedan hade jag nog drabbats av en smärre höstdepression, men så är inte fallet. Jag gläds över mitt hår som växt sig långt, att kören börjar nästa vecka, att det är så mysigt med en postlåda istället för ett brevinkast, att jag kommit igång med träningen och såklart att jag har min kärlek! Då kan man ta små världsliga motgångar som ett sår i munnen och en fläskläpp!