Blankett. Smakar på ordet.
B-l-a-n-k-e-t-t med dubbla teeen. Det smakar torrt, papper, lite bläck och sånt där klister som man slickar på klistermärken och kuvert.
Jag fyllde i en här om dan, när jag skulle byta fackförbund, och det var skönt. Blanketter är så strukturerade, ett fält för varje ord i bestämd och pedagogisk ordning. Och jag måste anstränga mig och skriva fint, med en fin penna. Det är befriande, i jämförelse med att krafsa kråkfötter i ett slappt spiralblock.
Annars så målar jag bord. Slipade det i veckan med min nya rundslip, det gick fort och var dammigt. Sen betsades skivan, benen målades och till sist skall det lackas. Och sättas på hjul, min briljanta idé för att höja allt från barnbordshöjd till vuxenbordshöjd. Det blev ruffigt, industriellt och jävligt snyggt måste jag säga. Björn ba "det är klart över förväntan. men precis som jag hoppades". Så, om du har en dröm om att köpa ett billigt bord med hemmafixponetnial, det kan lyckas även för dig!
Annars är allt bra. över förväntan, men precis som jag hoppades!
Timbuktu – Allt grönt
söndag 25 september 2011
onsdag 31 augusti 2011
olyckor med olika utgång
Igår brann det i pappas garage i Nedansjö. Åkte dig med lilla S eftersom jag var barnvakt dessutom. Möttes av 3 brandbilar och en dussin brandmän, och sedan såg jag pappa ståendes mitt i alltihop med lite svedda ögonbryn. Som tur var hade han smidigt tagit sig ur garaget trots att han låg under bilen och mekade när det tog eld. Efter knappt en minut brann hela golvet på bilen, och då var det bara att inse att man måste rädda det som räddas kan. Ut med gasflaskorna, ner med garageporten.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.
Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.
Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.
Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.
Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.
Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.
Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.
Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.
Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.
Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.
Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.
måndag 29 augusti 2011
Handarbetarmani
Varför är det så jobbigt att sticka vantar?
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?
Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?
Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!
söndag 21 augusti 2011
En dag är en dag
Hejåhå, här har jag inte uppdaterat på en stund om man säg.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.
Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?
Nej, det får bli en tidig kväll.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.
Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?
Nej, det får bli en tidig kväll.
fredag 24 juni 2011
bokfunderingar
Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
onsdag 15 juni 2011
-ånger
Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
lördag 11 juni 2011
Kasettbandet
När jag var i mellanstadieåldern ägde jag en hejdundrans bergsprängare.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)