Basgarderoben

Idag har jag verkligen gett spelrum för mina ytliga intressen. Klädshopping och frisörbesök avklarat. Det blev bra. Både håret och kläderna. Tittade och provade, och började fundera på vad jag egentligen behövde och vad man skulle ha till.
Ett fenomen jag aldrig riktigt förstått mig på är det där med basgarderoben. Alltså, de obligatoriska och livsnödvändiga plagg man måste eller förväntas äga.
Jag minns tiden då tidningen Frida stod högt i kurs och stylisten gång på gång pratade om den där "lilla svarta" eller "vita toppen" som man skulle ha.

Hittade en basgarderobslista enligt Ebba von Sydow och tänkte utvärdera dess likhet med mina gamla paltor som förvaras här i huset.


2 perfekt sittande jeans, ett par i ljusare slitning och ett par mörka, otvättade. "perfekt sittande" ... hmm.. dom sitter i alla fall. Ett par mörka och ett par svarta.

1 kashmirtröja, enfärgad i en neutral färg och av riktigt bra kvalitet. Denna var jag tvungen att googla. Och nej, har inget sånt där plagg. Dom finns på Dressman och jag handlar inte där.

1 par svarta byxor med stretch och lätt bootcut. räknas svarta stuprörsjeans? Och denna bootcut, känns inte det lite 1997?

1 par mörka eller (helst) svarta shorts. Har två jeansshorts, de svarta har jag slängt för de blev noppiga på pinsamma ställen... Några nya har inte blivit aktuella.

1 vit bomullsskjorta. Ja, en med lite plisserade veck och spets. Så kallad "Shabby chic"-style.

1 en enfärgad kavaj eller kavajjacka i kortare modell. Har två kavajer, en svart med axelvaddar som är väldigt osmickrande på mig och en gammelrosa i linne som är något bättre. De ligger på vintervila just nu.

1 svart kofta, gärna i kashmir, mjuk ull eller en sidenblandning. En svart kofta, CHECK!

1 enfärgad, mjuk kofta i grått, rosa eller annan färg du gillar. Haha, mjuk. För all del. Koftor är jag rätt bra på, det är en styrka med min garderob.

1 jeanskjol du gillar, valfri modell (men inte för kort!) När skrevs den här listan egenligen? Jeanskjol hade jag i nian, som jag själv sytt av ett par jeans. Fast när jag tänker efter är det ganska fint.

2 svarta toppar i modellen som gör dig snyggast. ååhh.. svårt. En svart topp är väl en svart topp? Köpte en svart blus idag som jag kände mig fin i, annars en svart vanlig i bomull och trekvartsärm.

2 vita toppar i modellen som gör dig snyggast. Nej, jag tror inte jag passar i vitt sådär upptill. Som gör mig nygg, näe.

3 vita linnen varav ett slätt och ett ribbat. Tre stycken? det är väl lite väl, jag har ju en tvättmaskin. Ett har jag, med lite spetskant.

2 svarta linnen, helst ett slätt och ett ribbat. Två "släta", men andra mörka ribbade också som jag har när jag joggar. Tips, för 79.50 på hm istället för några märkesträningslinnen som det säkert är kemikalier mot lukt i. Köpt dem, slit och svettas i dem, tills de ramlar isär och då börjar man om på ruta ett.

1 Trenchcoat men klassiskt snitt. Denna trenchcoaten, som jag aldrig ägt. Jag är för kort för den, jag är för ung för den, jag är ... för blek för den.

1 snygg vinterkappa i mörk färg. Ja, det har jag. En mörkblå duffell från Monki. När jag visade den för brorsan granskade han mig med en förtjusande blick och sa drömskt " Du ser ut som.. någon som lever bland blommor".. Ska jag tolka det som att den gör mig snyggast?

1 LBD. Little black dress. har väl nån, men inget speciellt.

1 wrapklänning, enfärgad, mönstrad eller svart. Nej, nej nej. Känns inte det lite Desperate Housewives?

Listan fortsätter med skodonen.

1 par partysandaletter i metallic. Hahaha. Kommer och tänka på de bronsigt metalliska sunktofflorna som har hängt med många år. Från London till arbetssko på eniro och en sista användning på nyår för några år sen. Efter som lossnade det som var kvar av sulan och de gick i soporna. så nej, inte längre.

1 par svarta och/eller chokladbruna boots med din favorithöjd på klacken. ÅÅh, det har jag! Ett par ljusbruna skitsnygga.

1 par platta, enkla ballerinaskor, gärna svarta.Hade. Dom är borta? Nån som vill kännas vid dom? Från Topshop, svarta och plisserade framme på tån.

1 par svarta partyskor men klack och täckt tå. Det har jag! De snygga röda med öppen tå och en decimeterhög klack. Klart mina favoriter.

1 par söta gummistövlar. eehh.. Ett par svarta, inte särskilt söta. Mer som gummistövlar brukar vara.

2 par gymnastikskor, ett par till inomhus och ett par till utomhus. Ja.

Vidare; väskor och accessoarer!

1 mellanstor svart, röd grön eller brun vardagshandväska i fint, mjukt skinn. Väskor tycker jag om. Har både brun, svart, en till brun och några till. I alla fall en i fint, mjukt skinn.

1 par mörka stora solglasögon i filmstjärnestil. Filmstjärnestil? Jag har ett par som täcker verkligen hela synfältet, om det är sådana som avses.

1 par skinnhandskar. Nja, men mocka. Classy.

1 stylish weekendbag. Ingen särskilt stylish. näverkonten kanske?

1 partyhandväska. BH:n funkar i nödfall.

1 kuvertväska i guld eller silver. Ojojoj. Sånt här är så lätt att tappa bort, senast jag hade en gjorde jag det och det blev både dyrt och jobbigt.




Jag ligger uppenbarligen lite efter Ebba. Jag förstår att det kan finnas nån nytta med dessa plagg ovan men ändå, jag skulle vilja modifiera en del. Vad som behövs i min garderob:

* Understället. Varmt, mysigt, oumbärligt! Kragen på tröjan är viktig.

Fulbyxan och tröjan. Den man har när man ska bygga, måla, klippa gräs osv.
Både rejäla för tufft väder och tunnare till sommaren.

Raggsockar. Eller varmsockar, i alla fall. De som används det kallare halvåret. Minst 3 stycken till antalet.

Jeansen. Här håller jag med Ebba von Sydow. Jeans funkar alltid!

Linnen. Linnen att vara fin i, att träna i, att hemmamysa i. Anpassa färg och form efter bruk, exempelvis en lite längre modell till leggings, en med fina detaljer sådom spets, tryck eller knappar för finare tillfällen och billiga att träna i. Köp en storlek större, de har en förmåga att krympa väldigt på längden i tvätten.

Leggingsen. Leggings är väldigt användbara och också bekväma. Kör minst ett par svarta och något med typ skinndetaljer eller dragkedja som piffar upp det lite extra.

Strumpbyxorna. Mina favoriter. Våga mönster, material och färg!
Ett par svarta för vanligt bruk, ett par hudfärgade, ett par blommiga, ett par grövre stickade, ett par randiga.

Tubklänningarna. Detta kan jag verkligen rekommendera, den vita och svarta korta är de överlägset mes använda kläderna i min garderob. Att ha på krogen med en fin bolero och höga klackar, stilrent på sommaren, under den där liiite för korta tunikan eller med en skön kofta på.

Koftorna. En lång, en kort i färger du tycker om som matchar det andra.

Blusen. Ta o köp dig en fin blus. Det är gulligt på nästan alla.

Vår-höstjacka = skinnjacka

Vinterjackor. En att ha till fint, såsom min blåa duffel och en att använda när det blir
svinkallt, typ michelinjacka.

Väskor. En liten för plånbok, nycklar, mobil. En stor för dator, böcker, annat. En trunk för
övernattning på annan plats.

Skor. Jag är svag för skor, så har svårt att bestämma mig. Men okej, ett par converse.
De går faktiskt att använda till allt. Ett par fina sommarsandaler eller med högre klack i
notable color. Ett par rejäla vinterskor, alltså, pulsa i en-meter-djupsnö-skor och snälla nån, med mönster så du inte halkar. Ett par käng-aktiga tåliga boots för vår och höst.

mössa och vantar. helt enkelt! och halsduk förstås, gärna tubstickad. Det är mys, de.

Långklänning/kjol. Så himla fint! Helst en av varje, helst flera i olika färger. Både
nedklätt och uppklätt.

Skärpet. Ett snyggt, gärna flätat, skärp att ha i midjan eller i jeanslinningen.

Mjukisbyxan. Sist men verkligen inte minst.

Blanketter till fack och lack

Blankett. Smakar på ordet.
B-l-a-n-k-e-t-t med dubbla teeen. Det smakar torrt, papper, lite bläck och sånt där klister som man slickar på klistermärken och kuvert.
Jag fyllde i en här om dan, när jag skulle byta fackförbund, och det var skönt. Blanketter är så strukturerade, ett fält för varje ord i bestämd och pedagogisk ordning. Och jag måste anstränga mig och skriva fint, med en fin penna. Det är befriande, i jämförelse med att krafsa kråkfötter i ett slappt spiralblock.

Annars så målar jag bord. Slipade det i veckan med min nya rundslip, det gick fort och var dammigt. Sen betsades skivan, benen målades och till sist skall det lackas. Och sättas på hjul, min briljanta idé för att höja allt från barnbordshöjd till vuxenbordshöjd. Det blev ruffigt, industriellt och jävligt snyggt måste jag säga. Björn ba "det är klart över förväntan. men precis som jag hoppades". Så, om du har en dröm om att köpa ett billigt bord med hemmafixponetnial, det kan lyckas även för dig!

Annars är allt bra. över förväntan, men precis som jag hoppades!



Timbuktu – Allt grönt

olyckor med olika utgång

Igår brann det i pappas garage i Nedansjö. Åkte dig med lilla S eftersom jag var barnvakt dessutom. Möttes av 3 brandbilar och en dussin brandmän, och sedan såg jag pappa ståendes mitt i alltihop med lite svedda ögonbryn. Som tur var hade han smidigt tagit sig ur garaget trots att han låg under bilen och mekade när det tog eld. Efter knappt en minut brann hela golvet på bilen, och då var det bara att inse att man måste rädda det som räddas kan. Ut med gasflaskorna, ner med garageporten.
Innan brandkårens ankomst hade han gått upp på logen ovanför garaget och rullat ut farbrors commodore, men hans egen stod så långt in att han inte kunde nå dit på grund av röken. Och det är klart han inte skulle riskera livet för ting.

Jag blir tårögd när jag tänker på pappa som i röken och chocken går upp på logen och knuffar ut den astunga bilen, ner för logbron och över hela gården för att sedan backa in den bredvid staketet, med handkraft. I stundens förvirring låser han plikttroget logdörren. Han är ensam och brandsläckaren fungerar inte. Men han gör vad han kan. Min stora starka pappa, som jag har börjat inse bara är en människa.
Som barn var pappa den som klarade allt, var lika stark och hade lika stort svart skägg som pippi långstrumps pappa. Han var modig, duktig på att bygga grejer, klippa gräs, köra bil, kunde formelsamlingen utantill , tröstade när man var ledsen och lärde mig knäcka nacken på abborrar.
Som barn var allt oändligt, och mamma och pappa var som två gudar som alltid skulle finnas och bar all universums kunskap.

Det är tungt att se sina föräldrar åldras. Se deras hår bli gråa, muskler börja värka, hjärtan börja flimmra. Påminnelsen av att livet inte är oändligt för någon människa kommer ibland som ett fall rakt ner i backen, och man tappar andan. Jag minns hur jag kände en sån jävulsk besvikelse och sorg för ungefär tre år sedan, när pappa hade sitt första besök på sjukhuset på grund av sitt hjärta. Jag var på jobbet jag fick beskedet, och fick lov att gå hem för jag kunde inte sluta gråta. Tankarna snurrade, hur skulle jag kunna leva utan pappa, hur kände han uppe på sjukhuset där han låg ensam i en sjuksäng med dropp och pulsmätare, varför hänger alla liv på en sån skör tråd som lämnar oss i total maktlöshet inför ödets nyck?
Varför fanns det ingen annan som kunde förstå hur jobbigt det var?
När jag försökte förklara att min pappa var så illa till den natten att han kanske aldrig vaknat mer var det som om folk inte visste hur de skulle bete sig, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
Eller vad det jag som inte pratade om det på ett sätt som gjorde att folk vågade säga något alls? Jag minns faktiskt inte.

Men efter dessa år efteråt har jag lärt mig leva med tanken att förlusten av en mycket älskad person kan ske precis när som helst. Och jag har sett att det hänt. Flera i min ålder har förlorat sina föräldrar, sina kompisar, till och med sina flick- och pojkvänner. För unga människor kan också gå bort, vilket jag också själv upplevde den 29 maj 2003 där tre kompisar på skolan omkom i en bilolycka. Det var overkligt, men då var vi så många sörjande och likaså många stödjande. Jag kände att jag hade någon att prata med om det inträffade, och det jag minns från minnesstuden och begravning är bara fina saker.

Men nu har döden blivit något frånvarande på nytt, vilket gör förluster och till och med blotta tanken på förluster outhärdliga för mig. Jag försöker föreställa mig scenarion i livet när till exempel mamma eller pappa inte finns längre, men jag får en sån fruktansvärd ångest av att tänka på det. Något som är svårt med döden är att det i de flesta fall inte går att förbereda sig på den. Man kan bara veta då hur det känns, känna efter hur man vill gå vidare i livet just då.


Trots allt gick det bra igår. Tack vare att pappa isolerat garaget med gipsskivor för 25 år sedan, tagit ut gasflaskorna som annars hade flugit som missiler och stängt garagedörren räddades byggnaden som är över ett sekel. Men mest glad är jag att pappa finns, min fina snälla pappa med gråa hår runt tinningarna och lite svedda ögonbryn.

Handarbetarmani

Varför är det så jobbigt att sticka vantar?
För att man måste göra två så klart! Efter den första (som alltid är en höger-vante) känner jag mig jätteduktig och tanken på att göra en till känns bara outhärdlig.
Samma mönster, samma garnstrul, samma misstag igen. Men detta är väl en bra början, så säg?




Har stickat mössa till Björn, julklappsvantar, hundratals mormorsrutor de senaste veckorna.
Dessvärre är inga färdiga ännu, utom julklappsvantarna som av naturliga själ inte kan visas upp här och nu.
Ute väntar ett större projekt, och istället för att sitta inne och pula på med garn ska jag ut och måla några fasadplankor. Det är så kul, så kul!

En dag är en dag

Hejåhå, här har jag inte uppdaterat på en stund om man säg.
Men har en del projekt som jag retroaktivt ska redovisa, hehe.
Idag har jag och min kärlek varit på dop, sedan bar det iväg hem för lite jobb.
Inte så värst pepp idag, vaknade med halsont så kör mest på kroppsspråk för tillfället, vilket ger ett bra tillfälle att istället uttrycka mig skriftligt dessutom.

Stod uppe och målade ett skåp, som jag ska förvara de 20 kg garn som svärmor varit så gullig och skänkt mig. Samtidigt gick humorlabbet på P3, och mer och mer humorbefriade program avlöste varandra. Har de ingen som granskar programmen innan de sänds på Sveriges radio? Hur bra timing är det att köra Norge-historier en dag som denna?

Nej, det får bli en tidig kväll.

bokfunderingar

Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.

Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.

Godnatt hörrni!

-ånger

Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.