Hej o hå. Det är natten innan midsommar, jag har suttit med svägerskan (om man som ogift får säga så) med några glas vin och beskådat den spegelblanka sjön och pratat om ditten och datten. För sisådär 45 minuter sedan var vi nöjda, och tog lite te läckor och kröp till koja. Så nu ligger jag ensam i den lilla stuga inväntar min sambo som är ute på den nyss nämnda sjön i hopp om att håva in storgäddan.
Jag har precis läst klart sista boken i Håkan Nessers Barbarotti-serie. Den kan jag verkligen rekommendera, det var den fina av de tre. För fin, det är i stort sett ordet jag kan beskriva den med. Bäst av de alla. Tvåan var minst bra.
Nu ikväll började jag med "Från doktor Klimkes horisont" och det började med att den är skriven jag-form, alltså första person. Wierd. Inte likt Nesser. Jag minns "kära Agnes" , som även den rekommenderas, som kändes så genuin i sitt sätt. Så ocensurerad och fri. Det är väl det jag faller för hos Nesser, de på ytan enkla men egentligen svåra, säregna och komplexa karaktärerna. De påminner om min lilla kännedom beträffande andra människor, den breda massan av individer vars personlighet och attribut förefaller bleka och ointressanta när jag egentligen vet att det inte är så. Därför är berättelsen in herr Roos så fin, för inom denna "möbel" till människa som Roos beskrivs som finns substans. Läs den, kort o gott.
Nu är min kära tillbaka. Ingen fiskelycka denna gång.
Godnatt hörrni!
fredag 24 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
-ånger
Hej o hå. Klockan är tio i fyra, världen står stilla. Så irriterande stilla.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
Jag ligger och vrider och vänder, kontemplerar. Hade jag sagt si eller så, hade det varit annorlunda
(bättre) då?
Det är lätt att gräma sig, speciellt när ens öde ligger i någon annans händer.
Hur märks det att man verkligen önskar något? Genom att man pratar mycket och entusiastiskt om önskan
i fråga, låter glad och engagerad? Eller att man är lite som i största allmänhet, eftersom önskan
känns så självklar. Som att se det överflödiga i att propagera för barns fria skolgång i Sverige, eller
för ketchupens vara eller icke vara på varmkorven.
Kanske kan inte vissa företeelser och ståndpunkter poängteras till leda?
Det är väl där det ligger. Oavsett om jag vill det eller ej så kan ingen människa läsa mina tankar,
antas se det jag ser eller automatiskt förstå utan förklaring. Mina självklarheter är just mina
och ingen annans. Suck.
lördag 11 juni 2011
Kasettbandet
När jag var i mellanstadieåldern ägde jag en hejdundrans bergsprängare.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
Den var svart och jag hade fått den i julklapp på mitten av 90-talet, och sedan dess gick den varm ungefär ett decennium, då den kasserades eftersom högtalarna sprakade värre än myrkriget på tv:n.
I alla fall, tiden var förra seklets sista år och det nyas första. Här skulle jag kunna skriva att jag var en cool egen typ som lyssnade på min pappas gamla LP:s med gyllene tider, Dylan eller Bowie. Eller till och med Nirvana. Som hade slitna jeans och trendig frisyr, och som hade en bästis som var likadan, alltså, lika tuff. Fast en sån typ var inte jag.
Jag var blyg och lite osäker. Hade ofta en rakt avklippt page, men så pass lång att jag precis kunde dra håret bakom öronen. Hade inte så mycket att säga till om vad gällde kläder förrän på högstadiet, så på den här tiden blev det vad mamma införskaffat. En salig blandig, allt som oftast. Men jag lyckades tjata till mig ett par grå jazz-byxor, en ljusblå huvtröja från JC och ett märkligt halsband som satt tajt mitt på halsen i plast. Dessutom hade jag min första mascara. Sedan började jag högstadet, håret växte, jazzbyxorna blev jeans med hjärtformade bakfickor, nagellacken skiftade från dag till dag och jag försökte tänka mig till att fötterna var storlek 37.
När jag var hemma satt jag på rummet och skrev sagor om kärlek, ritade hästar, och hade den svarta bergsprängaren igång dygnet runt. Min första egna skiva var en samlingsskiva med bland annat Ronny o Ragge - Anna. När den var genomlyssnad blev det radio, och där gällde samma som klädkoden; en salig blandning. Rix FM-spelade alltid Westlifes nya. P2-spelade klassiska låtar som var bra när läxan skulle bli gjord. P3-som SVT:s Bullen fast i radiotappning varje dag efter skolan.
Jag införskaffade några kassettband i samma veva för att kunna spela in mina favoriter. Dessa spelades över för att sedan spelas över igen och igen. Men att lyssna på dem gör mig på något sätt väldigt rörd. Mitt i en refräng ploppar en ny upp, och jag kan se mig själv, sittandes vid skrivordet dinglandes med benen, och när denna superhit hörs trycker jag snabbt på inspelningsknappen för att få ner den på bandet.
Ett av dessa band hittade jag för ett tag sen i en låda, och jag blev så glad. Musiken har alltid varit en källa för känslor och kreativitet hos mig, och att lyssna igen om banden ger mig så mycket mer nostalgikänningar än att t ex titta i ett fotoalbum. Jag kände att jag måste skriva om detta, analysera och diskutera lite smått. Det kanske inte bara säger något om mig, utan kanske också om hela generationen, kanske även något om dig?
1. PAUS - Kärlekens Tunga
Det här är en sån där låt som kom in i mitten. Kanske satt jag och funderade en stund på om jag skulle spela in den eller inte.. hmm. Men den var vacker, och jag tyckte om den. Gitarrkompet, så stilla i bakgrunden. Fint.
2. Blink 182 - First Date
En påklädningslåt känns det som. Den gick på högsta volym när jag stod där och valde kläder uppe på kammarn. Och jag skreksjöng och hoppade runt. Drömde mig bort i nån amerikansk film typ Föräldrafällan eller kanske Eva & Adam-serien.
3. Kinda - Freak you out
Den var tuff, ja, det var den.
4. Petter - Ta det tillbaka
Egentligen har jag aldrig tyckt om Petter, utom möjligtvis den där "ska vi riva hela haket så klart". Men vadan denna? Ett mysterium.
5. Weeping Willows - Touch me
Åååhh, vad jag älskade Weeping Willows. Touch me spelade jag tillbaka många gånger för att höra en gång till kan jag lova.
6. 5ive - Closer to me
Five. Den här låten försökte jag alltid sjunga fint till, liksom kärleksfullt, intimt, emotionellt. Hujedamig,jag var kär i Abs!! En i klassen var kär i Scott och en kille var faktiskt rätt lik Ritchie Neville.
7. Eminem - The Real Slim Shady
Videon hade jag sett på Voxpop, och tänkt att den var rolig och bisarr och att han nog hade höga tankar om sig själv på grund av alla kopiorna. Och först nu förstår jag den.. Undrar om jag tagit skada av detta? Detsamma med Fire Water Burn. Det var nittiotalet de. När Sunes mamma rökte under köksfläkten,och för att inte tala om simpor och grodfötter. Då handlade inte allt om sexets vara eller icke vara, den skamliga lusten, som idag genomsyrar de flesta mediala produktioner känns det som.
8. A Camp - Song For the Leftovers
Samma känsla som nr 1. Vacker helt enkelt. Min hjärtnupna lilla pubertetssjäl levde för fullt.
9. U2 - Elevation
Texten förstod jag inte mycket av men soundet var riktigt svängigt. En städa rummet-låt.
10. Sum 41 Fat Lip
En sån pubertetslåt. Upprorisk, tung, kaxig. Lyssnade på den när jag tog glitter-lipsylen och knäppte hårspännena (Luggen åt sidan och två spännen bredvid varandra). Och nymascaran som kronan på verket, som dessvärre kletade ut sig både nere och uppe, vilket osmidigt tvättades bort med ett halvt paket topz.
Det var tider det. Jag kan sitta hur länge som helst och nostalgiskt blicka tillbaka på tonårsperioden.
fredag 6 maj 2011
Det kryper i benen
Sitter och surfar runt som vanligt när inspirationen till kemi-plugg tryter.
Listar därför de värsta skriv-stereotyperna, de som riktigt får det att krypa i benen och käkarna
att spännas.
1. VERSALSKRIVAREN
JAG SKRIVER ALLTID MED VERSALER OCH TANKEN HAR ALDRIG SLAGIT MIG ATT DET SER FRUKTANSVÄRT SKRIKIGT, OBILDAT OCH BARNSLIGT UT. JAG SKRIVER ÄVEN VERSALER I SMS, EFTERSOM JAG INTE VET HUR MAN ÄNDRAR TILL GEMENER.
Som omväxling kan JAG SKRIVA VERSALER NÄR jag tycker något är extra viktigt ELLER bara lite då OCH DÅ HELT utan KONSEKVENS ELLER MENING.
2. talsprååkksskrivarn
ja skrive talspråk som om ja skulle prata, de e ju lättare än å använda hjärnan å skriva riktigt.
jag tyckäh inte om så krångnliga texter, de e jobbit juh!
3. felstavaren
du ba tycker jag är dum för att ja stavar inte så rätt jämmt, men hallå, du är så fördommsfull och dömmer mig för hur jag stavar istälet för o lyssna på det ja säjjer. du måste axepptera och respecktera andra som kanske inte skriver så offta å därför inte är så bra på å skriva. punckt slut.
Ja, det värsta är nog när folk inte kan skilja på ända och enda.
4. När folk censurerar sina egna svordomar med diverse tecken. j*****a, h----lvete, s##t.
Ska du svära så gör det då, vad är vitsen med att lägga in en massa stjärnor och distraherande symboler när man ändå förstår att det ska vara ett fult ord där? Eller använd fantasin och kom på ett fyndigare superlativ eller uttryck, t ex attans bananer, fy bubblan,kära nån, whatever.
5. ...... punktaren...
den som skriver punkter.... så här mitt i ... texten... .. tenderar sällan att använda andra tecken... förutom just punkter...gärna.. flera ... på .. rad...........
6. Mala-påaren
Använder tvärt emot punktaren aldrig någonsin punkt eller något annat tecken för den delen utan skriver allt i en enda lång lång mening som i slutändan blir väldigt svårt att begripa ofta med ointressanta synpunkter och utsvävningar typ när jag såg en hund som bajsade på gatan och den som ägde hunden plockade inte upp bajset vad äckligt hälsningar anonym
7. Sär skrivaren
Denna är en lite generande punkt för min egen del, eftersom jag inte är nån expert vad gäller regler för särskrivning. Efter vistelsen i London är jag ännu mer osäker, eftersom engelsmännen ofta tar till bindestrecket. Men när jag ser uppenbara särskrivningar och vet att det är fel blir jag smått irriterad. Dock kan särskrivningar i alla fall vara smått humoristiska till skillnad från de ovannämnda stereotyperna som endast är irriterande.
Listar därför de värsta skriv-stereotyperna, de som riktigt får det att krypa i benen och käkarna
att spännas.
1. VERSALSKRIVAREN
JAG SKRIVER ALLTID MED VERSALER OCH TANKEN HAR ALDRIG SLAGIT MIG ATT DET SER FRUKTANSVÄRT SKRIKIGT, OBILDAT OCH BARNSLIGT UT. JAG SKRIVER ÄVEN VERSALER I SMS, EFTERSOM JAG INTE VET HUR MAN ÄNDRAR TILL GEMENER.
Som omväxling kan JAG SKRIVA VERSALER NÄR jag tycker något är extra viktigt ELLER bara lite då OCH DÅ HELT utan KONSEKVENS ELLER MENING.
2. talsprååkksskrivarn
ja skrive talspråk som om ja skulle prata, de e ju lättare än å använda hjärnan å skriva riktigt.
jag tyckäh inte om så krångnliga texter, de e jobbit juh!
3. felstavaren
du ba tycker jag är dum för att ja stavar inte så rätt jämmt, men hallå, du är så fördommsfull och dömmer mig för hur jag stavar istälet för o lyssna på det ja säjjer. du måste axepptera och respecktera andra som kanske inte skriver så offta å därför inte är så bra på å skriva. punckt slut.
Ja, det värsta är nog när folk inte kan skilja på ända och enda.
4. När folk censurerar sina egna svordomar med diverse tecken. j*****a, h----lvete, s##t.
Ska du svära så gör det då, vad är vitsen med att lägga in en massa stjärnor och distraherande symboler när man ändå förstår att det ska vara ett fult ord där? Eller använd fantasin och kom på ett fyndigare superlativ eller uttryck, t ex attans bananer, fy bubblan,kära nån, whatever.
5. ...... punktaren...
den som skriver punkter.... så här mitt i ... texten... .. tenderar sällan att använda andra tecken... förutom just punkter...gärna.. flera ... på .. rad...........
6. Mala-påaren
Använder tvärt emot punktaren aldrig någonsin punkt eller något annat tecken för den delen utan skriver allt i en enda lång lång mening som i slutändan blir väldigt svårt att begripa ofta med ointressanta synpunkter och utsvävningar typ när jag såg en hund som bajsade på gatan och den som ägde hunden plockade inte upp bajset vad äckligt hälsningar anonym
7. Sär skrivaren
Denna är en lite generande punkt för min egen del, eftersom jag inte är nån expert vad gäller regler för särskrivning. Efter vistelsen i London är jag ännu mer osäker, eftersom engelsmännen ofta tar till bindestrecket. Men när jag ser uppenbara särskrivningar och vet att det är fel blir jag smått irriterad. Dock kan särskrivningar i alla fall vara smått humoristiska till skillnad från de ovannämnda stereotyperna som endast är irriterande.
tisdag 26 april 2011
Påsklov, kunde jag tro ja
Det är bråda dagar på Fjäl.
Igår skruvade Han på den sista taktassen på första sidan, medan jag slet vidare med stenarna.
Vår kära granne kom med grävskopan och forslade bort det sista, och gafflade dessutom upp en typ 300 kg tung betongklump. En granne med traktor är en riktig bonus.
Så är rätt mör efter gårdagen. Idag var det dags för att kratta bort några hunda kubikmeter löv som tyvärr blev kvar i höstas. Inte en bra kombo med träningsvärk.
By the way, vart har alla töntiga fotoautomater tagit vägen? Fanns ju lite här och där för 10-15 år sedan. Jag behöver nämligen ha " 2 passfoton" med mig till TAPIL imorgon. Hittade endast ett gammalt från körkortaförnyelsen, så behövde onödigt nog ta nya. Mitt mål var att slippa åka till stan (hövva vad jobbigt) och fick efter genomsökning av Birsta ta bilderna på Audio Video.
Men som sagt, fotoautomater. Där man trängdes med kompisar och tog bilder tillsammans. 1-2-3-4 tandköttsfliiiin 1-2-3-4 tjockisfejja 1-2-3-4 pussmun och sista valfri.
Vart tar man sådana kort nuförtiden? Gör man det? Var det bara ett nittiotalsfenomen? Om ens det?
Bilden vart sådär. Lite grådassig. Tur att man inte kommer in på utseende.
Igår skruvade Han på den sista taktassen på första sidan, medan jag slet vidare med stenarna.
Vår kära granne kom med grävskopan och forslade bort det sista, och gafflade dessutom upp en typ 300 kg tung betongklump. En granne med traktor är en riktig bonus.
Så är rätt mör efter gårdagen. Idag var det dags för att kratta bort några hunda kubikmeter löv som tyvärr blev kvar i höstas. Inte en bra kombo med träningsvärk.
By the way, vart har alla töntiga fotoautomater tagit vägen? Fanns ju lite här och där för 10-15 år sedan. Jag behöver nämligen ha " 2 passfoton" med mig till TAPIL imorgon. Hittade endast ett gammalt från körkortaförnyelsen, så behövde onödigt nog ta nya. Mitt mål var att slippa åka till stan (hövva vad jobbigt) och fick efter genomsökning av Birsta ta bilderna på Audio Video.
Men som sagt, fotoautomater. Där man trängdes med kompisar och tog bilder tillsammans. 1-2-3-4 tandköttsfliiiin 1-2-3-4 tjockisfejja 1-2-3-4 pussmun och sista valfri.
Vart tar man sådana kort nuförtiden? Gör man det? Var det bara ett nittiotalsfenomen? Om ens det?
Bilden vart sådär. Lite grådassig. Tur att man inte kommer in på utseende.
onsdag 20 april 2011
Beslut som måste fattas
Hej o hå!
Igår efter skolan hälsade jag på brorsan. Såg ett nintendo ds på datorbordet och fick prova.
O jävlar, jag satt två timmar med The Sims Castaway. Helt uppslukad!
Så blev såklart lite sugen på att köpa ett sådant. Har aldrig ägt nått liknande.
Kan ju vara kul att ha om man åker tåg långt... som man gör typ en gång i halvåret. Eller ha med i väskan och ta fram om man väntar tio minuter på vårdcentralen, eller kanske att ha med i sommar på stranden istället för den tråkiga pocketboken.
I alla fall, så tänkte jag att en sån där iPhone säkert också går att spela på, plus hundra andra saker. Kollade priset, och hujeda mig, inget alternativ i dagsläget som halvtidsstuderande dagdrivare.
Något i samma prisklass som ett nintendo ds som jag antar måste prioriteras är ett frisörbesök.
Så igår funderade jag på vilket som skulle göras inom en snar framtid.
Vad kul att bli lite sommarfräsch med ny frisyr och färg. Men å andra sidan, va barnsligt kul det vore att istället köpa en överflödig spelkonsol.
Eller varför inte båda? Om jag vågar..
Igår efter skolan hälsade jag på brorsan. Såg ett nintendo ds på datorbordet och fick prova.
O jävlar, jag satt två timmar med The Sims Castaway. Helt uppslukad!
Så blev såklart lite sugen på att köpa ett sådant. Har aldrig ägt nått liknande.
Kan ju vara kul att ha om man åker tåg långt... som man gör typ en gång i halvåret. Eller ha med i väskan och ta fram om man väntar tio minuter på vårdcentralen, eller kanske att ha med i sommar på stranden istället för den tråkiga pocketboken.
I alla fall, så tänkte jag att en sån där iPhone säkert också går att spela på, plus hundra andra saker. Kollade priset, och hujeda mig, inget alternativ i dagsläget som halvtidsstuderande dagdrivare.
Något i samma prisklass som ett nintendo ds som jag antar måste prioriteras är ett frisörbesök.
Så igår funderade jag på vilket som skulle göras inom en snar framtid.
Vad kul att bli lite sommarfräsch med ny frisyr och färg. Men å andra sidan, va barnsligt kul det vore att istället köpa en överflödig spelkonsol.
Eller varför inte båda? Om jag vågar..
fredag 15 april 2011
halvårsresumé
Ibland ges det tid att reflektera över senaste tidens händelser och funderingar. Små milstolpar i livet där man automatiskt tänker tillbaka. För min del är det inte nyår, då årets händelser summeras i tidningarna, årets populäraste låtar på digilistan spelas i p3, bloggare lägger upp veckornas bästa outfits i inlägg sorterade efter månad. Det är vid nyår då nya löften ( och onödiga krav) ställs, för att sedan bara rinna ut i sanden några månader senare. Mitt i kallvintern och bäckmörkret kläcks nya idéer och mål inför nya året fastställs. Fast att söka kurser till vårterminen är redan för sent, och med de så kallade oxveckorna framför sig kan nya projekt verka alltför ambitiöst.
Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.
Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.
Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.
Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?
Nej, jag menar en tid då man omedvetet och på ett mer ärligt sätt blickar tillbaka, . En sådan tid är däckbytartider. På samma sätt som jag kommer ihåg vad jag gjorde 9/11 ( jag var hemma från skolan, sjuk. Spelade Hugo på datorn och kollade på nyheterna kring lunch) kommer jag ihåg dagen då jag bytte däck senast. Tanken slog mig igår när jag med benkraft sparkade på färgkorset för att lossa de smårostiga bultarna.
Vad jag minns var Björn med mig, men jag är inte säker. Jag var inte så säker på något egentligen. Bara på att något nytt och spännande var på gång, att livet skulle förändras. Antagligen hade jag en ledig dag mitt i veckan, kände mig lagom peppad vid tanken jobbet. Mest var jag uppslukad av min kärlek, såpass att jag knappt var i stallet en gång i veckan.
Jag lyssnade på Lenas Visa, Hang With me, Teenage Crime. Jag hade långkalsonger under mjukisbyxor, vantar och mössa. Hade väntat för länge med klippningen. Pluggplanerna var lagda på is, höstens mörker och kyla trängde sig på, några extrakilon fick mig att rata jeans och tajt tröja som alternativ outfit.
Igår kunde jag bara se att allt ordnat sig.
Jag är lycklig trots allt. Den jävla kemikursen är snart klar, jag ser till och med fram emot att vara en stund på skolan. Allt är lättare en vad det var på den tiden när den skulle ha blivit gjord.
Idag skaffade jag spotify premium. Balkongen är uppeldad, och resten ligger på återvinningscentralen. Pelargonen står i blom. Lilla Saga har blitt så stor.
Jag har accepterat mina sambokilon också. Om jag sett mig själv för 10 år sedan hade jag tänkt "sådär ska jag aldrig se ut". Men vafan, kroppen är byggd för att föda barn, som Elin klokt sa en gång. Och utan lite fett föds väl ingen unge. Inte för att jag har tid att planera sånt nu, jag ska nämligen genomföra mitt mål, att bli Leg. Tandläkare C Häggkvist.
I alla fall som det känns idag, vem vet vad jag vet nästa gång jag byter däck?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)